fredag 1 november 2013

Triangulering - Sverigedemokratisk näring



Jag har nyligen lärt mig ett nytt ord – triangulering. Det innebär enligt den politiska definitionen att man försöker hitta en punkt mellan sin egen och sina motståndare för att på så sätt locka ”mittenväljare”. I praktiken innebär det att de partier som ägnar sig åt triangulering närmar sig varandra och till slut knappt ens själva vet vad som skiljer dem från sina motståndare.
 
Det är här vi står i Sverige idag. Vi har ett ”rött parti” som kallas Socialdemokraterna och ett grönt dito som kallar sig ”Miljöpartiet de gröna”. Till höger i utgångsläget befinner sig en allians med Moderaterna som storebror och så deras tre småpartier som springpojkar. Men vad skillnaden mellan dessa partier är blir svårare och svårare att utläsa.

En gång i tiden var det lätt, även med alla partier på spelplanen, att som någorlunda politiskt intresserad kunna nämna åtminstone några tydliga skiljelinjer mellan de politiska partierna. 

Det var mycket bättre och enklare när vänstern använde uttryck som "de rika" och lovade/hotade med vad som skulle hända "efter revolutionen". På samma sätt att moderaterna var ett högblått högerparti som tyckte arbetare endast var till för att knäcka ryggar för ägarnas profit. Miljöpartiet var flummare utan någon som helst förankring i verkligheten, Centern var (tro det eller ej, men det har faktiskt varit så en gång) ett landsbygdsparti med miljöpatos, Kristdemokraterna pratade om ”kärnfamiljen” och "kristna värderingar" och därför missade de oftast riksdagsspärren. Folkpartiets existens byggdes upp av moderatbarn som egentligen var smygsossar och resten - de som jobbade och faktiskt var rätt så nöjda med det - de röstade på Socialdemokraterna. Det var lätt helt enkelt. Tyckte man på ett sätt var det bara att rösta därefter.

Men så fick vi en alliansregering och ”vanligt folk” fick välja skola och lite mer pengar i plånboken, ack detta så förhatliga uttryck. För de pengarna har ju tagits någonstans ifrån. Men det är en annan historia. Plötsligt har den etablerade kontorsslaven eller varvsarbetaren det lite (betoning på lite) bättre än innan. Detta har fått de tidigare alternativen S och MP att börja flirta med dessa grupper med samma mynt. S har varit emot jobbskatteavdragen men tänker ändå behålla dem om de kommer till makten, de har varit emot vinster i välfärden men tänker inte avskaffa dem om de kommer till makten. Faktum är, att trots att jag är tämligen politiskt intresserad, inte har en aning om vilken av Alliansregeringens reformer som S+MP kommer säga Fuck Off till om de kommer till makten. Var finns alternativen i svensk politik?

Jo, det finns två. Men Vänsterpartiet lider fortfarande, faktiskt och tyvärr, av att de en gång kallade sig ”kommunisterna”. För trots att partiet idag inte står en millimeter vänster om Palme står Reinfeldt i riksdagen och pratar om gamla samrören med Sovjet (samtidigt som hans eget parti säger sig varit ledande i kampen mot apartheid...) och medelklassfamiljen i villan vill inte bli av med de hundralappar de fått i jobbskatteavdrag, trots att de kunde använts till bättre behövande. Solidaritet är inte ett särskilt modernt ord i Sverige idag, men det är en tredje historia.

Det andra alternativet heter Sverigedemokraterna. Älskat av ytterst få, hatat av många men likväl ett alternativ för en del. Men de flesta som röstar på eller säger sig kunna tänka sig att göra det är inte rasister. De är människor som ser en politisk skala där partierna grottar ihop sig och tycker precis samma saker. När alliansen säger att de ska satsa 18 miljarder på en reform säger S att det räcker med 14. När S vill skjuta till några miljarder till skolan säger alliansen att det inte finns budgetutrymme just nu, men att det behövs ses över. Det är inte två olika alternativ, det är två likadana alternativ som slåss om makten för att det är roligare att regera än vara i opposition. 

Siffrorna som levereras varierar en del, men arbetslösheten i Sverige idag är ca 10%. Det är ungefär lika många som säger att de tänker rösta på Sverigedemokraterna. Det innebär inte att det är samma människor, men frustrationen gynnar de partier som står utanför den politiska mitten – det ser vi inte minst i Grekland. Och när det inte finns några alternativ, när ”det inte spelar någon roll vem man röstar på för det blir likadant i alla fall” då tittar man utanför skedandet i mitten och väljer ett annat alternativ. 

Det är alliansens och Socialdemokraternas fel att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige. Vill vi bli av med rasisterna i riksdagen är det att gå tillbaka till ideologi, lägga flirtandet med samtliga väljargrupper bakom sig, acceptera att alla inte kan älska en och huvudsakligen jobba för de grupper man en gång bildade sitt parti för. Först då kommer vi slippa Sverigedemokraterna i riksdagen, för det finns inget etablerat parti (om vi nu räknar dit SD) som har färre kärnväljare. Deras näring är i stället missnöjet och ännu mer bristen på en opposition värd namnet.