Låt inte SD sätta agendan!

Nyval, extraval! Tjoho, där satt den. Nej, nu överdriver jag kanske glädjen en del men jag tycker det är bra. Den parlamentariska situationen är inte helt lyckad som alla vet, och dels kan de sju ”etablerade partierna” göra om och göra rätt för att se till att det åttonde partiet och det numera med marginal tredje största – Sverigedemokraterna – inte får samma inflytande som förra gången. Visst, det är inte de andra partierna som dikterar vem människor ska rösta på men de misstag som gjordes förra gången var fatala. Det var inte Sverigedemokraterna som gjorde en bra valrörelse - det var de andra partierna som gjorde den bra åt dem. Här följer därför min agenda för färre rasister i riksdagen efter 22 mars 2015. Sen får de övriga partierna göra upp om makten, men det är en annan fråga. För att som många politiska bedömare gjort det senaste dygnet utgå från att ett extraval ofelbart gynnar SD tror jag inte ett skit på. Men det beror naturligtvis på hur de övriga partierna spelar sina kort.

1.       Låt inte SD bli en valfråga i sig som senast. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Ett parti det inte pratas om tappar alltid röster.

Några veckor innan valet i september pekade samstämmiga valbarometrar på att Vänsterpartiet skulle hamna kring 8% och Miljöpartiet kring 10%. I valspurten försvann partiernas hjärtefrågor och på mindre än en månad tappade båda partierna ungefär 1/3 av den förväntade röstmängden. Samtidigt trummade Centerpartiet på med bland annat anställda twittrare medan SD inte behövde föra fram sin politik själva eftersom alla andra pratade om den. Dessa båda partier var valspurtens segrare – inte för VAD de sa utan för ATT de sa något eller framför allt i SD:s fall att någon annan sa det åt dem.

SD som parti var en av valrörelsens största frågor. SD var minst lika mycket valfråga som ekonomi, regeringsduglighet eller vinster i välfärden. Minst nio av tio saker som sades var negativa, men det hade ingen effekt på valresultatet. Eller jo, en motsatt effekt. Detta visar att partier som är i rampljuset vinner på det, oavsett vad de egentligen hittar på där. Om vi fortsätter prata om SD som en politisk fråga i sig kommer partiet fortsätta dra till sig missnöjda väljare från andra partier. Om vi inte pratar om dem kommer intresset för partiet hos marginalväljarna ("osäkra väljare") sannolikt att minska.

2.       Prata om varför aktiv antirasism är viktigt, hur det är att vara utsatt för rasism. Detta är mycket viktigare än att kalla andra människor för rasister.

Många tycker säkert det är fint att vara bland de 87,1% som inte röstade på SD och som alltså ”inte är rasister”. Men är då 12,9% av svenska folket rasister och har mängden som de facto är rasister mer än fördubblats på fyra år? Kanske, men tror vi det så är slaget förlorat. Alltså måste vi utgå från att många av SD:s väljare går att omvända. Att det finns möjlighet att de kan tänka sig att rösta på ett alternativ som tror på människors lika värde, att få dessa människor att förstå vad det innebär att vara utsatt för rasism i sin vardag och att det nog inte är så fantastiskt kul. Att de som invandrat till Sverige inte gör det för att sno våra jobb, förstöra någon budget eller på något annat sätt av ondska. Och jag vill att folk använder någon annan än Zlatan Ibrahimovic som exempel på att människor med ursprung i andra länder berikar Sverige. Aktiv antirasism i stället för angrepp på de som råkade ta fel valsedel förra gången - det är vägen att gå.

3.       Sätt fokus på varför SD:s ekonomiska politik missgynnar svaga grupper. Låt dem, om de måste prata alls, prata om allt annat än invandring och integration.

SD är självbelåtet nöjda över att ha lekt bråkstakar, fällt regeringens budget och pressat fram ett extraval i mars. De har självförtroende och ser extravalet som en ”folkomröstning om invandringen”. Om andra accepterar den agendan har SD redan vunnit valet och stärkt sin position ytterligare.

Men SD har alldeles nyss röstat nej till en budget som skulle ge mer pengar till svaga grupper som pensionärer och arbetslösa. De har svikit sina vallöften, något de självklart är medvetna om men försöker släta över med att regeringens budget var underfinansierad och därför ej skulle gett de förmåner åt dessa grupper som utlovats. Det är naturligtvis rent trams. Och detta ska de få höra i varenda debatt om ekonomisk politik mellan nu och 22 mars.

Och jag vill se representanter från SD debattera glesbygdspolitik med Annie Lööf, debattera gruvskatt med Åsa Romson, debattera vinster i välfärden med Jonas Sjöstedt. Låt dem debattera allt annat än invandring. De kommer inte vinna en enda ny röst så länge de inte tillåts sätta agendan. Ingen av deras väljare är intresserad av att höra om egentligen något annat än invandringens kostnader.

Problemet är att medierna hjälper till. Så sent som i tisdags tilläts Mattias Karlsson stå i SVT nyheter och hålla ett mer än 20 minuter långt propagandatal (som innehöll en hel del lögner) mot invandring utan att någon avbröt honom innan han till slut kom fram till vad han egentligen skulle säga – att de tänker fälla regeringens budget. Naturligtvis borde SVT ha avbrutit sändningen. Igår dök Mattias Karlsson upp i samma tv-studio som Jonas Sjöstedt mot ett löfte om att slippa debattera. Han kom tack och lov bara delvis undan, men bara på några få minuter blev han mosad av Sjöstedt. Debatten handlade ju inte om invandring. SD granskas kritiskt ibland, men de särbehandlas åt båda håll för att de står i händelsernas centrum och har nyhetsvärde, ett faktum som de vinner på. Det gäller att se till att de inte alltid finns i detta centrum. De måste tråkifieras. Och det är bråttom.

Tyvärr är jag inte lika optimistisk som jag eventuellt gett sken av. Redan nu, mindre än ett dygn efter att extravalet är offentliggjort märker jag exakt samma retorik och samma intresse kring SD som möjliggjorde deras lyckade valspurt i september. SD pratar alltså om att extravalet kommer bli en ”folkomröstning om invandringen” – meningsmotståndare drar (befogat men taktiskt vansinnigt i enlighet med vad jag skrivit tidigare) rasistkortet omgående. Mönstret känns igen – SD behöver knappt lyfta sina frågor själv eftersom de får hjälp från alla möjliga håll.

SD har uppenbarligen börjat sin valrörelse redan – det är dags för de andra partierna att göra det också. SD ska inte få sätta agendan. Man kan inte folkomrösta om solidaritet. Den här valrörelsen ska inte handla om invandringen – den ska handla om allt annat än invandringen.

En intervju med Stefan Löfven!

För känsliga läsare så är detta naturligtvis en påhittad intervju baserad på verkliga uttalanden och annat som vår nya statsminister förgyllt världen med.

Sent i söndags kväll stod det klart att åtta års borgerligt styre är till ända. Det rödgröna blocket fick fler röster än Alliansen och även om Sverigedemokraterna blev en tydlig vågmästare står det klart att vår statsminister heter Stefan Löfven. Jag lyckades, under en kort fikapaus för vår upptagna regeringschef, sno åt mig en av få intervjuer han gett efter valet.

Grattis, Stefan! Äntligen har vi blivit av med borgarna. Då var det dags för en annan politik – som vi har längtat!

-        Det har jag också. Svenskarna måste få tillbaka hoppet om framtiden. Det känns som det saknats under Alliansen.

Vad innebär det i praktiken?

-          Vi måste fixa fler jobb. Alla behöver jobb!

Det gör de säkert, men det är du ju inte ensam om partiledarna att tycka. Vad skiljer er politik från Alliansens?

-          Vi vill införa jobbgaranti för ungdomar inom 90 dagar!

Det låter väl helt ok, men jag tänkte mer visionärt. Om vi tänker bort sakfrågorna en stund.

-          Sverige ska bli ett bättre land för alla. Alla ska ha rätten att ha ett jobb!

Ok, jag förstår (inte). Det skiljer ju er från andra, helt klart. Men om jag frågar så här - Alliansen har regerat i 8 år och fått ganska mycket kritik från dig. Med all rätt, då klyftorna ökat i Sverige mer än i något annat OECD-land. Ändå vill du behålla alla jobbskatteavdrag, RUT,  ROT och det mesta som Alliansen lämnat efter sig. Är det så att socialdemokratisk politik och allianspolitik, idag – 2014, i själva verket är väldigt lika varandra?

-          Nej, där har du helt missuppfattat det.

Jaså? Ni vill förbjuda borgarnas kärleksbarn - vinster i välfärden?

-        Nej, så långt vill vi inte gå. Ooooo nej. Men vi vill begränsa dem och kortsiktiga riskkapitalister ska inte hålla på med skola och vård.

Där håller både Hägglund och Borg med dig.

-         Borg har avgått.

Jag tror inte vi kommer längre där. Varför ville du inte ha med Jonas Sjöstedt i regeringen?

-        Jag vill kunna regera över blockgränsen. Annie och Janne är egentligen inte så hardcore-höger som många tror. De vill ta ansvar.

Så du regerar hellre med Centern och Folkpartiet än med Vänsterpartiet?

-         Det sa jag inte. Men i vissa frågor tycker vi lika. Och jag är bra på att förhandla sen min tid som fackpamp.

Så du tror de vill vara med och förändra den politik de är så stolta och malliga över? De vill förhandla med dig om den katastrofala sjukförsäkringen som de själva drivit igenom?

-        Tyvärr, tiden är ute. Jag har ett möte med Göran Hägglund inplanerat. Men det var trevligt att prata med dig. Vi ses på 1 maj!

Bara snabbt, Stefan, innan du går! Förra året röstade Socialdemokraterna med Alliansen om att införa den s.k. ”Landskronamodellen” på nationell nivå. Eller ”Fas 4” som den kallades av vissa och som innebär att socialbidragstagare måste praktisera som motprestation. Denna ”praktik” (som förr kallades fattigvård) kan innebära exempelvis att rensa ogräs hemma hos kommunaltjänstmän, rensa privata utomhuspooler och annat som för en utomstående lätt kan uppfattas som förnedrande samtidigt som det inte leder till några bestående jobb. Det känns mer ”arbetslinjen” än sånt som arbetarrörelsen jobbat för i alla tider. Eller?

Stefan hörde inte min sista fråga, vilket kändes sådär eftersom jag undrat över den länge. Han var redan på väg bort. Men visst känns det bra med en ny regering. Grattis, Sverige! Efter 8 år av borgerlig misär är den nya tiden här.

Socialdemokraterna - partiet som glömde bort vad de var bra på

Den sista veckan innan ett val är snudd på outhärdlig. Dels för att de politiska partierna desperat försöker med nya populistiska utspel som ska få marginalväljarna att mjukna, som när Folkpartiet nu vill införa mobilförbud i skolan eller när samma parti för några val sedan precis i valets slutskede drog till med språktest för medborgarskap. Men också för opinionsundersökningarna, som med bara några dagar kvar till valet visar att det inte alls är så avgjort som det tidigare verkat. Tre av varandra oberoende institut indikerar att avståndet mellan de båda blocken halverats på bara några dagar och i nuläget ligger kring 4-5% till de rödgrönas fördel. Det är allt annat än en säker ledning.

Att de rödgröna nu håller på att tappa det beror på Stefan Löfven. Han gör en usel valrörelse. Alldeles för säker på seger i ett tidigt skede har han under hela valrörelsen låtit bli att attackera borgarnas fientliga politik mot arbetslösa och sjuka (deras absolut svagaste kort) och låtit bli att ta ställning i egentligen någon fråga alls. Vinster i välfärden - ja eller nej? Njae, de ska begränsas och man ska ha öppna böcker. Ska vi ta bort RUT? Jobbskatteavdrag? Njae, det är ju sånt som befolkningen börjat vänja sig vid. Och så vidare.

Socialdemokraterna går till val på "Ett bättre Sverige. För alla". Det är den tröttaste floskel jag hört. Alla kan aldrig få det bättre - de resurserna finns inte. Och ett socialdemokratiskt parti ska inte göra det bättre för alla - arbetarrörelsen har alltid haft en fiende och även om samhällsstrukturen förändras och den traditionella arbetarklassen idag har det relativt bra finns det alltid de som vinner på att andra är fattiga. Och det är denna avsaknad av att våga ta ställning för eller mot någonting alls som gör att Socialdemokraterna, hur väl de än vill göra ett bättre Sverige för alla, framstår som ett grått och diffust alternativ. Precis som Alliansen låter de som har det sämst få det ännu sämre genom försämringar i socialförsäkringssystem och värdelösa fas 3-åtgärder så måste Socialdemokraterna våga stå i tydlig opposition till det. Mycket tydligare än vad de hittills fått fram i valrörelsen.

I valrörelsen 2010 förlorade Mona Sahlin mot Reinfeldt enkom för att hon försökte debattera på alliansens planhalva - prata om regeringsduglighet och vem som är bäst på att sköta landets ekonomi, hur många miljoner man ska lägga på enskilda reformer och vilka små justeringar man ska och inte ska göra för att skapa jobb. Abstrakt politik, som inte handlar om människor. I slutet av den valrörelsen dök det upp ett inlägg på en blogg som lästes av typ en halv miljon människor (minns ej exakt antal). Det handlade om utförsäkringar, om sjuka människor som knappt kan stå men som tvingas tillbaka i arbete. De sista dagarna minskade gapet (alliansen ledde då stort), till stor del på grund av detta och statsminister Reinfeldt stammade skakad fram att han inte fick kommentera enskilda fall. Plötsligt handlade valet om det ack så bortglömda ordet solidaritet och borgerligheten hade ingenting att svara med. Men attacken kom försent - regeringen Reinfeldt räddades av gonggongen.

Jag trodde i min enfald att Socialdemokraterna lärt sig något av detta. Men Löfven är tillbaka där Mona var 2010, att försöka visa att han är bättre än Reinfeldt på att prata siffror och att framstå som en statsman. Om Alliansen vinner valet, eller om de rödgröna blir större men tvingas se Sverigedemokraterna som vågmästare, så beror det sannolikt på att Socialdemokraterna glömde bort att ett val lika mycket handlar om människor och deras liv - det som de alltid varit bra på - som om en eller annan miljard hit eller dit.